ett lite ärligare inlägg + mina framtidsplaner

 
 
 
 
 
jag har rent ut sagt haft ett helvetes halvår psykiskt och jag har verkligen varit i ett riktigt mörker från och till. Hoppsan, där kom det.
I början var det värst förstås, i januari-februari när jag liksom kraschade. Den tiden känns typ som ett svart streck i kalendern, en minneslucka. Bara jäkla massa tårar och ett trött, tomt skal till kropp.
Jag har inte umgåtts mycket med folk sen dess, behövt mycket egentid och inte varit mig själv. Utmattning, depression & ångest är så himla laddade uttryck och fortfarande svårt att prata om för mig och något jag fortfarande kämpar med. I kombination med en hög sensibilitet (hsp) är man väldigt skör som människa. Men så är läget och jag har länge ändå velat skriva om det.
Efter ett par månaders sjukskrivning på deltid fick jag en topp och kände att min energi & livslust började komma tillbaka, började gå upp & jobba 75% i 2 veckor för att sedan få ett jätte bakslag. Det kändes som en stor besvikelse och svek både mot mig själv och folk runtom mig, att behöva ta ett steg tillbaka igen efter att ha krigat sig fram och äntligen trott att nu går det åt rätt håll. Det är svårt att lyssna på kroppen och hjärnan när den gör en besviken, för att man som vanligt vill mer. 
Det jobbigaste och dummaste är antagligen att man tror att man kan bli frisk fort, att det är någon "quick fix", stressar mer för att bli det för att sedan bli besviken när man inser att det faktiskt kommer ta tid. Och det är inte förräns man insett det man släpper den stressen tror jag. Det handlar inte om att bara "rycka upp sig" för d.e.t  g.å.r  i.n.t.e!
 
Alla är tillstånd jag inte ens skulle önska min värsta fiende och det jobbigaste är att det är så svårt att förklara varför man mår dåligt och jag tror inte riktigt man kan förstå om man inte upplevt det själv. Jag har önskat flera gånger om att jag hellre brutit benen eller något synligt så folk förstod. Att vakna med panikångest på nätterna, ha så mycket ångest i kroppen att man bara gråter och inte orkar ta sig för någonting, att sova och vila men aldrig bli piggare, att ha en hjärna och tankar som ständigt går i 220km/h utan paus, att känna sig så fruktansvärt värdelös och att inget liksom spelar någon roll.  Att bli "själsligt bakfull" efter att ha umgåtts bland mycket folk eller haft stökigt runt omkring sig, att inte kunna göra allt på samma sätt som man kunde förut. 
 
Skillnaden nu mot från några månader sen är att jag känner hopp och vet att allt faktiskt kommer att bli bra. Jag har börjat acceptera och känna mig själv och min kropp, vad den behöver just nu. Jag har fortfarande många skitdagar men nu är de inte lika många, lika ofta och jag börjar kunna lägga lite tid & energi på sånt jag mår bra av, sådant som ger energi också. (Det svåraste med kombinationen utmattning och depression: man behöver aktivera sig och göra roliga saker man blir glad av, men orkar inte-> dålig cirkel.)
 
 
Jag måste tänka väldigt mycket hur jag förlägger min tid och energi. När jag väl känner mig pigg så måste jag stanna upp och tänka efter så jag inte tar slut på den på en gång och gör precis allt jag tänkt på att jag ska göra länge på en dag, köra på som förr. Jag fokuserar mycket på återhämtning och vila, på att vara själv och ha tyst runt mig. Mindfulness. Uppenbarligen kan man inte springa och köra på hela livet utan att det går obemärkt förbi. Man gör bara sig själv en otjänst genom att låtsas att allt är bra. Plötsligt sa kroppen STOPP och det var dumt av mig att inte lyssna på kroppens signaler tidigare. Men att lyssna på kroppen har blivit mitt största fokus nu. 
 
Nu är jag äntligen övertygad om att det kommer komma något bra ur detta. Förut trodde jag inte på när folk sa "det kommer bli bra". Kunde inte. Men jag är så himla glad för dom närmsta som jag haft runt mig under denna tiden och som funnits där. Så himla glad att jag tillslut fick hjälp med att komma till en jättebra psykolog och gå i kbt. 
Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv detta året, bl.a. kanske det allra viktigaste: att det är dags att börja leva för mig
I höst börjar jag en ettårig utbildning i konst- & formgivning på folkhögskola en liten bit utanför örebro. Absoluta drömutbildningen verkligen. Ett år med skapande och kurser som måleri, teckning, keramik, silversmide (!!) och textiltryck -så perfekt som det kan bli för mig. Men att ta steget från att inse att nuläget inte funkar till 100% till att säga upp sig från en trygg heltidstjänst på ett jobb man tyckt mycket om och komma in på denna utbildningen har ju inte varit helt självklar och enkel heller. Men nu när jag tagit steget känner jag i hela kroppen att det är rätt!
 
I klassiska Svensson-Sverige är det på något sätt inte menat att man ska ändra om, följa sin passion och satsa på något nytt i livet. Man ska stanna på sitt jobb livet ut, när du fått fast tjänst, och vara nöjd så. 
många rynkar säkert på näsan och undrar vad fan jag tänker med när jag säger upp mig från ett heltidsjobb (*host* de flesta medelålders människor *host) för en ettårig utbildning som man inte "blir" något på. Som jag inte har en solklar plan med.
Har haft en del som sagt till mig "oj, grattis! fasta tjänster växer inte på träd, det ska du hålla hårt vid" när jag fick mitt jobb, precis som att man vunnit på lotteriet, ska springa till banken för att låna till hus, köpa volvo och klämma ut två ungar när man ändå är i farten. för nu har man ju fått jobb för tusan! (Nu var jag jätteglad när jag väl fick min fasta tjänst på mitt nuvarande jobb, så det är inte det)
nu jäklar ska man vara nöjd! nu kan du sitta och pilla naveln resten av livet för nu har du uppnåt det som krävs för att hålla det eviga ekorrhjulet igång.
å.n.g.e.s.t 2.0
jag vågar skita i detta nu. för det är inte jag, har jag ju insett.
 
jag kommer alltid vilja vidare. alltid vilja ha lite mer, vilja bli lite bättre. vilket också är en balansgång förstås, att vara väldigt driven och passionerad som människa men behöva göra det i sin takt, på sitt sätt.
Så länge man gör något man älskar till 100% vet jag att det kommer funka och inte bli för mycket. 
 
jobb finns det gott om i världen. varför stanna någonstans när det inte känns helt rätt för tillfället? varför inte ta den där chansen, följa sitt hjärta?
vem vet om jag tänker helt annorlunda om ett par år, ja då tar jag det då helt enkelt. 
 
 
det blev ett djupt och långt inlägg det här, alla känslorna på en och samma gång. Vi får se om det får vara kvar. Men på något sätt måste det tillslut ut någon gång, delas, känner jag. Annars blir bloggen på låtsas, ett fasad av guld & gröna skogar och shoppingfynd. Kanske någon kan känna igen sig. Kanske jag vill riva ner tabun kring psykisk ohälsa, kanske det är ett sätt för mig att acceptera det mer. Det är okej att må dåligt, även om det fortfarande tar emot för mig att skriva den meningen. För vem ska prata om det om inte vi som varit där gör det? Jag kände mycket hjälp (gör fortfarande) över att läsa blogginlägg, böcker, lyssna på poddar med folk som delar sina historier och man får veta att man inte är ensam. 
 
Och om du känner någon närstående som har det såhär: visa bara att du finns där, bryr dig. Se, lyssna, acceptera. 
 
 
"Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always"
 
tips: Ibland mår jag inte så bra - Therese Lindgren
Drunkna inte i dina känslor -Doris Dahlin Maggan Hägglund
Ångestpodden
hsp- tips

Kommentarer
Postat av: Kärnfrisk

Jätte fint inlägg! ❤️😂

2017-07-08 @ 16:07:47
Postat av: Kärnfrisk

Oj skulle vara två hjärtan bara ❤️❤️

2017-07-08 @ 16:08:26
Postat av: Christine's Stories

Oj vad jag känner igen mig, på nästan allt. Jag är lite på samma plats men har en bit kvar innan jag hittar samma motivation som du verkar ha. Vad härligt att läsa att du börjat se ljuset i änden av tunneln och går åt rätt håll. Jag hoppas att allt kommer bli bra för dig med den nya utbildningen.

Och ps, jag har sagt upp mig från tre tjänster utan någon plan B. Det löser sig alltid och livet är för kort för att sitta och mögla på ett jobb man inte trivs med. Du klarar dig ska du se!

Lycka till! :)
/Christine

Svar: åh, tack för din kommentar! Man tror att man är ensammast i världen med att må såhär men i själva verket är det mycket vanligare än man tror (tror jag) bara att man skäms och inte pratar om det. Hoppas du hittar den där grejen som tänder din gnista för att du ska hitta motivationen, den kommer! Jag tror ändå att sånt här mående är kroppens sätt att säga till och stoppa, för att sedan hitta en ny väg. Innerst inne finns det någonstans!

Läste precis senaste inlägget på din blogg och känner såklart igen mig så mycket. Hatar fortfarande att vara där jag är (för man är fortfarande inte sig själv) men har nu först ett halvår senare börjat inse att det får ta tid. Det är tyvärr ingen "Quick fix", vilket är det mest frustrerande tycker jag. Vem vet hur länge man kommer vara extra stresskänslig, behöva vila varje dag, inte ha någon ordning i huvudet eller inte orka gå på stora tillställningar?

lycka till och "krya på dig"! :)
angelicalmv.blogg.se

2017-07-08 @ 23:54:07
URL: http://finest.se/christinestories

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0